Dag 3 - Min första egna häst
Nu är jag inne på tredje dagen vilket betyder att det bara är 10 kvar sen ;) Inte helt oväntat så ska jag skriva om min första egna häst.
Lycesse var min första häst, hon är ett litet c-ponny sto på 132 cm i mankhöjd född 1986. Jag och min syster fick henne i julklapp när jag var nio år och det var för sju år sedan. Jag hade henne i två år tillsammans med min syster (hon fick Nuggi sen) och två år hade jag henne själv. Hon var en riktigt bra läromästare och hon var nog inte riktigt som alla andra.
Sessis (som vi kallade henne) hade stått på en ridskola tidigare i sitt liv och blev då väldigt tjurig av sig, speciellt mot mindre barn och äldre killar. Hon ville absolut inte att man skulle stå utanför hennes box och ibland var det knappt att man fick gå förbi utan att hon "attakerade" boxgallret. I hagen var hon också ganska bestämd av sig ibland, speciellt om man var osäker, då skulle man absolut inte gå in i hagen för hon kom galopperades mot en med öronen slickade bakåt och när man var så "liten" som jag var är det klart att jag blev rädd ibland.
Trots detta så var hon min Prinsessa som jag älskade över allt annat. Fast om man bara gjorde som hon ville som att inte stå och titta på henne eller något så var hon världens snällaste. Att rida henne var hur kul som helst, hon hade litet ponnysteg en snabb galopp och när man hoppade var hon alltid lika kvick i benen. Hon älsakde att hoppträna, vi hoppade banor upp till 110 cm och hon gick som en klocka. Uteritterna var superroliga hon kunde springa sanbbt och studsa som en kanin :P
Men som med allting så fanns det också bakslag. För i början gick hon klockrent både tävlingar och träningar hon hoppade allt och varken stannade eller rev något hinder. Men när hon märkte att jag började bli duktigare så började också hon kräva mer av mig. Hon stannde en gång på en tävling jag var på, jag hade haft henne i cirka ett år då så det kom som en chock och från den dagen så var det minst ett stopp varje gång vi hoppade i princip.
Det är ju inte så kul med en häst som vägrar ut sig vare tävling kanske, folk undrade säkert varför jag ändå gav mig ut och tävlade, det var ju ändå ingen vits. Men jag ville inte ge upp (jag hatar att förlora), så kanske två år senare på en tävling så bara hände det. Jag hade kämpat som ett djur för att hon någon gång inte skulle stanna och jag blev tredje placerad på en lokal tävling. Jag kan inte beskriva hur glad jag var och folk runtomkring kollade konstigt på mig och undrade nästan vad som hade hänt. Men jag hade gjort det, fått den där nollan utan ett enda stopp, det var det som var viktigast att hon inte stannade. Det ska tilläggas att detta är den enda placeringen jag fick med Sessis under de fyra åren jag hade henne. "Självklart" vägrade vi ut oss i klassen efter, men vad gjorde det... ;)
För tre år sedan sålde jag världens bästa och mest underbara ponny som jag har haft många fina men också tråkiga stunder med, men jag kommer alltid att komma ihåg henne som min Prinsessa! ♥ ♥ ♥
/Louise
Lycesse var min första häst, hon är ett litet c-ponny sto på 132 cm i mankhöjd född 1986. Jag och min syster fick henne i julklapp när jag var nio år och det var för sju år sedan. Jag hade henne i två år tillsammans med min syster (hon fick Nuggi sen) och två år hade jag henne själv. Hon var en riktigt bra läromästare och hon var nog inte riktigt som alla andra.
Sessis (som vi kallade henne) hade stått på en ridskola tidigare i sitt liv och blev då väldigt tjurig av sig, speciellt mot mindre barn och äldre killar. Hon ville absolut inte att man skulle stå utanför hennes box och ibland var det knappt att man fick gå förbi utan att hon "attakerade" boxgallret. I hagen var hon också ganska bestämd av sig ibland, speciellt om man var osäker, då skulle man absolut inte gå in i hagen för hon kom galopperades mot en med öronen slickade bakåt och när man var så "liten" som jag var är det klart att jag blev rädd ibland.
Trots detta så var hon min Prinsessa som jag älskade över allt annat. Fast om man bara gjorde som hon ville som att inte stå och titta på henne eller något så var hon världens snällaste. Att rida henne var hur kul som helst, hon hade litet ponnysteg en snabb galopp och när man hoppade var hon alltid lika kvick i benen. Hon älsakde att hoppträna, vi hoppade banor upp till 110 cm och hon gick som en klocka. Uteritterna var superroliga hon kunde springa sanbbt och studsa som en kanin :P
Men som med allting så fanns det också bakslag. För i början gick hon klockrent både tävlingar och träningar hon hoppade allt och varken stannade eller rev något hinder. Men när hon märkte att jag började bli duktigare så började också hon kräva mer av mig. Hon stannde en gång på en tävling jag var på, jag hade haft henne i cirka ett år då så det kom som en chock och från den dagen så var det minst ett stopp varje gång vi hoppade i princip.
Det är ju inte så kul med en häst som vägrar ut sig vare tävling kanske, folk undrade säkert varför jag ändå gav mig ut och tävlade, det var ju ändå ingen vits. Men jag ville inte ge upp (jag hatar att förlora), så kanske två år senare på en tävling så bara hände det. Jag hade kämpat som ett djur för att hon någon gång inte skulle stanna och jag blev tredje placerad på en lokal tävling. Jag kan inte beskriva hur glad jag var och folk runtomkring kollade konstigt på mig och undrade nästan vad som hade hänt. Men jag hade gjort det, fått den där nollan utan ett enda stopp, det var det som var viktigast att hon inte stannade. Det ska tilläggas att detta är den enda placeringen jag fick med Sessis under de fyra åren jag hade henne. "Självklart" vägrade vi ut oss i klassen efter, men vad gjorde det... ;)
För tre år sedan sålde jag världens bästa och mest underbara ponny som jag har haft många fina men också tråkiga stunder med, men jag kommer alltid att komma ihåg henne som min Prinsessa! ♥ ♥ ♥
/Louise
Kommentarer
Postat av: Lina - Vinn ett John Whitaker-schabrak!
Hej! Vilken fin blogg du hade. :) Lägger till dig på bloglovin. Mvh Lina
Trackback
